En visa, diktad av arbetskamraterna, om en drunkningsolycka vid Umeälven, i Sörfors. Den inträffade den 9 oktober 1903, och två unga flottningsarbetare dog.

 

SÖRFORS VISAN

En visa vill jag sjunga, om någon höra vill
Och sedan den begrundahur så vårt liv går till
Vi växa upp som rosor i vårens glada dar
Då kommer dödens lie och skär dess blomningar av.
 
Man kan ej därpå tänka förutom häpenhet
Om tvenne gossar unga gott in i evighet
Där ingen återvänder och kommer hit igen
O, give att de vore hos Gud i himmelen.
 
I Umeälvens flottning de var på arbete
Men ingen kunde ana att sådant skulle ske
Men liksom köld och hetta de växla om varann
Bestämmes dö och leva av en och samme man.
 
Den ene Oskar Granberg från Sörfors, Umeå
Han sörjes nu av faders och moder mycket svårt
Och så av syskon tvenne som fäller sorgens tår
Med dem haver han levat i ett och tjugo år.
 
Den andre Erik Olsson från Berg och Vännäs var
Hans moder hon är döder men fadern lever kvar.
Som med ett sårat hjärta sin son begråta får
För vilken far han varit i tjugofyra år.
 
De skulle ränna forsen strax ovan Sörfors bron
Då slog en våg i båten och fyllde den också
De blevo då förskräckta och slutade att ro
Och fördes så av strömmen som de ej kunde tro.
 
Kamraterna på stranden de fingo stå och se
Hur dessa stackars gossar för döden bleknade
Det ögonblick var rysligt förfärligt till att se
Då Granberg sig uppreser om hjälp han vinkade.
 
Då förmannen i laget som utan dödsförakt
Sin båt i böljan sätter och ilar så med hast
Men mellan hjälp och fara var svaljet allt för stort
Han kunde dem ej hinna som han kanhända trott.
 
De gingo således i en för tidig grav
Skall aldrig mera räknas bland levandes antal
Men nattens stjärnor blänka från höjden till dem ner
Förkunnade på jorden där de ingen dag har mer.
 
En förebild för andra den nämnde Granberg var
Vad nykterhet beträffar som kämpe han stod kvar
Men skördemannen döden han far betänkligt fram
Fast skörden ej är mogen det ingen hindra kan.
 
Av syskon och föräldrar han älskades alltjämt
I sällskapslivet även var han glad och snäll
Men hastigt han försvann nu likt svalan uti skyn
Skall aldrig återkomma i någon mänsklig syn.
 
Och Erik Olssons fader och fosterfader med
De sörja honom mycket som föllfrån deras led
Kamrater, släkt och vännär del taga nog däri
Men det kan icke hjälper hans liv är dock förbi.
 
Om någon önskar veta vem visan diktat har
Så är det vi kamrater som med i flottningen var
Och händelsen tilldrog sig år nittonhundratre
Den nionde oktober de gossar drunknade.