En visa, diktad av arbetskamraterna, om en drunkningsolycka vid Umeälven, i Sörfors. Den inträffade den 9 oktober 1903, och två unga flottningsarbetare dog.
SÖRFORS VISAN En visa vill jag sjunga, om någon höra vill Och sedan den begrundahur så vårt liv går till Vi växa upp som rosor i vårens glada dar Då kommer dödens lie och skär dess blomningar av. Man kan ej därpå tänka förutom häpenhet Om tvenne gossar unga gott in i evighet Där ingen återvänder och kommer hit igen O, give att de vore hos Gud i himmelen. I Umeälvens flottning de var på arbete Men ingen kunde ana att sådant skulle ske Men liksom köld och hetta de växla om varann Bestämmes dö och leva av en och samme man. Den ene Oskar Granberg från Sörfors, Umeå Han sörjes nu av faders och moder mycket svårt Och så av syskon tvenne som fäller sorgens tår Med dem haver han levat i ett och tjugo år. Den andre Erik Olsson från Berg och Vännäs var Hans moder hon är döder men fadern lever kvar. Som med ett sårat hjärta sin son begråta får För vilken far han varit i tjugofyra år. De skulle ränna forsen strax ovan Sörfors bron Då slog en våg i båten och fyllde den också De blevo då förskräckta och slutade att ro Och fördes så av strömmen som de ej kunde tro. Kamraterna på stranden de fingo stå och se Hur dessa stackars gossar för döden bleknade Det ögonblick var rysligt förfärligt till att se Då Granberg sig uppreser om hjälp han vinkade. Då förmannen i laget som utan dödsförakt Sin båt i böljan sätter och ilar så med hast Men mellan hjälp och fara var svaljet allt för stort Han kunde dem ej hinna som han kanhända trott. De gingo således i en för tidig grav Skall aldrig mera räknas bland levandes antal Men nattens stjärnor blänka från höjden till dem ner Förkunnade på jorden där de ingen dag har mer. En förebild för andra den nämnde Granberg var Vad nykterhet beträffar som kämpe han stod kvar Men skördemannen döden han far betänkligt fram Fast skörden ej är mogen det ingen hindra kan. Av syskon och föräldrar han älskades alltjämt I sällskapslivet även var han glad och snäll Men hastigt han försvann nu likt svalan uti skyn Skall aldrig återkomma i någon mänsklig syn. Och Erik Olssons fader och fosterfader med De sörja honom mycket som föllfrån deras led Kamrater, släkt och vännär del taga nog däri Men det kan icke hjälper hans liv är dock förbi. Om någon önskar veta vem visan diktat har Så är det vi kamrater som med i flottningen var Och händelsen tilldrog sig år nittonhundratre Den nionde oktober de gossar drunknade.
SÖRFORS VISAN