Vardagens kafferep tog sig mycket enklare former än de stora högtiderna. Detta visar exempelvis följande historia av pesudonymen Calle Brännan:

 

Sörforsskorpan
 
Calle Brännan (pesudonym)
 
Just där Umeälvens vatten börjar krusa sig och snurra runt i djupa virvlar för att sedan brytas till vitt skum i Norrforsens översta fall, trodde folk förr i tiden att Näcken bodde. De tyckte sig se huru forsguden låg däruppe och försökte suga till sig allt som kom inom hans räckhåll. Därför kallade de forshuvudet för Näcken, och så heter det ännu i dag.
 
På södra sidan om älven, mitt emot Näcken, börjar Sörfors sagolikt vackra by. Dess ägor, utbredda över kullar och dalar invid älvens strand, sträcka sig ända fram till Klabberget, eller mer än en halv mils väg. Hela denna sträcka går älven fram i strid fors.
 
Södra sidans vägar äro besvärliga, hart när ofarbara. Och över forsen vågar sig endast någon enda djärv och van forskarl.
 
I gamla tider gick en bro över älven till Brännland på norra sidan, men denna bro brändes av ryssarna under kriget. Först 1877 erhöll Sörfors åter förbindelse med norra sidan och därmed farväg till staden över den bro som man då lyckades slå över forsen.
 
Under nära sjuttio år voro sålunda sörforsborna hänvisade att leva sitt eget liv, så gott som avskurna från den övriga världen. Dö fingo de utan läkare, och prästens besök inskränktes till det minsta möjliga. Till kyrkan fingo de lov att besöka sig väg över Klabböle båtledes.
 
Men allra besvärligast hade sörforsborna det när de ville fara in till staden. Dessa resor måste företagas under långa omvägar på älvens södra sida. Sparsamt företogos därför besöken och många voro den stadsbesökandes uppdrag åt grannar och vänner. Dock kunde ingen människa begära att folk ur 30 bondgårdar, ty så många voro byamännens antal, skulle leva sitt liv utan att besöka varandra och delgiva varandra vad nytt som tilldragit sig inom deras värld.
 
Vid dessa besök var det en given sak att kaffepannan skulle fram och skorpkorgen, om något gott där fanns. Och det fanns det nästan alltid, ty byn var förmögen och folket gästfritt. Visserligen voro de hänvisade till att själva baka sitt bröd, och detta var naturligtvis ej så fint och vackert som stadsbröd, men det fick lov att duga.
 
En dag hade Per Ers gumma varit nere i residensstaden. Där hade hon hos bagaren Hallin sett en så förtrollande jättestor skorpa, att hon ej kunde hålla sin köplust tillbaka, utan tillhandlade sig den och förde den med sig hem. Med den på brödkorgen skulle hon väcka grannhustrurnas avund och det blivande festföremålets tacksamhet, vilket allt kittlade hennes husmoderliga fåfänga.
 
Några dagar efter sin hemkomst hade hon inbjudit några grannar på kaffe, dels för att berätta om sin stadsresa, dels för att fira tolvman Sandströms gumma, vilken hade namnsdag men själv ej kunde ha främmande, då hon hade sorg efter sin svärmor.
 
När skorpkorgen kom in tronade Hallins skorpa i all sin härlighet överst. Granngummorna gapade av förvåning och avund, ty de förstodo att den var avsedd för namnsdagsbarnet. Och mycket riktigt, tolvmansmor bjöds först. Efter mycket bjudande och trugande tog hon slutligen skorpan. Men hon kunde naturligtvis inte vara så slösaktig att på ort och ställe äta upp läckerheten, hon var väl ingen vanlig "slasakil" heller, utan hon knöt in den omsorgsfullt i sin kyrknäsduk och stoppade den i kjolsäcken.
 
När hon kommit hem med skorpan sparade hon den noggrant i sitt skafferi. Och en dag, då hon fick besök av Erik Daniels hustru, fångade hon henne med den ståtliga skorpan. Erik Daniels hustru hade ej varit hos Per Ers, så att det ansåg hon sig mycket väl kunna göra. Och Erik Daniels gumma gjorde som tolvmansmor, med den skillnad att hon stoppade skorpan i kjolsäcken utan att knyta in den i sin näsduk, ty hon hade intet sådant lyxplagg.
 
Och så fortsatte skorpan sin väg genom gårdarna i Sörfors, alltid tronande överst på skorpkorgen, alltid beundrad, men aldrig igenkänd och aldrig uppäten. Till slut hamnade den hos snickaren Lundström, och där blev den utsatt för sitt första olycksöde. Ty Nings Nings ungmor fumlade då hon skulle ta för sig, skorpan föll i golvet och sprack mitt itu.
 
Men som sagt, detta hände hos "snickar Lundström" och det var en evinnerlig lycka. Ty Lundström, vilken var en klok och händig man, tog skorpan med sig ut i köket och limmade ihop den. Sant var att skorpan ej blev vackrare därav, men väl tummad som den förut varit, gjorde limningen ej så mycket till eller ifrån.
 
Och efter denna pånyttfödelse upplevde sörforsskorpan ännu en vandring runt byn, alltid lika beundrad, lika allvarligt behandlad, men aldrig igenkänd och aldrig uppäten.
 
Var den slutligen hamnade förmäler ej historien. Kanske i någon gömma - på Nordiska museet, om ej där finnes råttor.
 
Minnet av sörforsskorpan lever däremot ännu och det är dock länge, länge sedan detta hände, längre åtminstone än det kortaste av alla minnen - mannaminnet.